Mouse Tales

I wrote a letter to someone this evening who is having troubles with mice and is using the WRONG KIND OF TRAP. It became a story, in Swedish, which I rather liked, so I translated it into (slightly stilted) English. I could do better if I spent more time on it, but here it is, in both languages. It is entirely true.

En Sann Berättelse om en Mus

När mina föräldrar bodde i Sverige, hyrde de ett äldre hus med många fina äppelträd på tomten. De njöt, och samlade äpplena i förråd i ett ouppvärmt rum i huset. Kunskapen om dessa äpplen spred sig som en löpeld bland områdets möss, och mina föräldrar fick ofta besök under småtimmarna. Mina föräldrar känner, som jag, en stor generositet och medlidande för alla naturens barn, och hade mössen valt ut ett eller några äpplen att förtära hade alla kunnat dela skörden utan oro eller avund. Men möss har en stor aptit på livet och dess variation, och de nöjde sig inte utan att de måste smaka lite på alla äpplen. De gnagde på frukten lite här och var, och dessutom uträttade de sina behov till synes var och varannan minut medan och där de åt. Situationen blev ohållbar. Mina föräldrar, blödiga som de och jag är, kunde inte avrätta några möss om inte de var tvungna. De letade rätt på en ofarlig fälla som liknade en bur, och en efter en fångade de besökarna, som nog var ganska så trötta på äpplen, med hjälp av jordnötsmör och solrosfrön. De körde iväg med mössen till ett närliggande stall, där en mus mer eller mindre inte skulle ställa till några problem, och där det fanns ett garanterat matförråd att samla från urspillt havre och dylik. Det var frid och fröjd bland möss och människor.

Något eller några år senare befann sig min mor på Hötorget i Stockholm. Det var mitt på dagen. Det var, som alltid, mycket folk och liv och rörelse. På ett ställe, nära tunnelbaneingången, stod en klunga människor och tittade på något på marken. Min mor blev nyfiken, och tryckte sig in i mot klungans center. Hon tittade ner och såg, mitt i det öppna området framför sig, en liten och tydligen skrämd mus. Den satt och stirrade runt sig på alla dessa människor som stod i ring några meter bort och betraktade den. När musen fick syn på min mor, rusade den bort och ställde sig vid hennes fötter. Efter en mäktig stund av häpnad och under bland åskådarna kilade den vidare förbi henne och försvann genom ett galler.

Min mor, och jag, när jag fick höra detta, var övertygade om att hon bar på något för oss omärkbar sken eller doft som identiferade henne som Musvän par excellance. Hon hade tagit ställning, och det syntes. Om hon någon gång skulle finna sig bunden med rep och redlös, och synbart bortom hopp om befrielse, är jag personligen övertygad om att hon inte skulle ha något att frukta. Fanns det bara möss inom räckhåll, och det gör det ju alltid, vore hon snart den fria kvinnan hon har visat sig väl förtjäna att vara.

A True Story of a Mouse

When my parents were living in Sweden, they rented an old house with many wonderful apple trees in the yard. They greatly enjoyed the apples, and gathered and stored them in one of the house’s unheated rooms. The rumour of those apples spread like wildfire among the mice in the immediate area, and my parents’ home recieved frequent nocturnal visits. My parents feel, as I do myself, great generosity towards and compassion for all of nature’s children, and if the mice had chosen to confine their consumption to one apple, or even a few apples, they would have all been able to share the harvest with no element of envy or anxiety. But mice have a voracious apetite for life in all its variety, and they were not satisfied unless they tasted all the apples. They gnawed on the fruit here and there, and were, moreover, inclined to relieve themselves, every minute or so it seemed, just while and where they were eating. The situation became precarious. My parents, soft-hearted as they and I are, were unable to execute mice unless forced to. They managed to procure a cage-like trap, and one by one they captured their visitors, who were probably quite tired of apples, by means of peanut butter and sunflower seeds. They drove away with the mice to a nearby stable where a mouse more or less wouldn’t make any difference, and where there was a guaranteed supply of food that could be gathered from spilled oats and such. Peace reigned between mice and men.

A year or two later, my mother was in Hötorget, the Hay Square, in Stockholm. It was the middle of the day. There was, as usual, a crowd there, and a considerable amount of movement and activity. In a spot near the subway entrance, a group of people were standing and looking at something on the ground. My mother became curious, and pushed her way towards the center of the group. She looked down and saw, in the middle of the open space in front of her, a small and clearly frightened mouse. There it sat, staring at all those people who stood a few yards away in a ring, watching it. When the mouse caught sight of my mother, it rushed over and sat down at her feet. After a short but powerful period during which wonder and amazement spread through the crowd, the mouse scurried on past her and disappeared behind a grate.

My mother, and I when I heard about it, were convinced that she, completely unawares, exuded some sort of glow, or odor, that identified her as a Friend of Mice of the Highest Order. She had taken a stand, and it showed. If at any point she should happen to find herself bound by ropes, helpless, and seemingly beyond the hope of rescue, I am quite certain that she has nothing to fear. As long as there are mice at hand, and there always are, she will soon be once again the free woman she has proven that she deserves to be.